Tre dagar kvar
Nu hörrni är det tre dagar kvar innan Petter går på semester och hettan har slagit till med full kraft. Idag åkte vi med barnens farmor till Boviken. Melker var inte alls nöjd med det besultet medan Hedda aldrig blev klar. Till slut skjutsade svärmor hem mig och Melker och behöll Hedda en stund tills Hedda ville hem och äta korv med bröd som tydligen blivit någon slags ny favorit efter många års korvvägran.
Hur vi ska slå ihjäl tre dagar till när det är så jädrans varmt är för mig en gåta, men det brukar ju gå ändå. På torsdag fyller Hedda år och jag cyklade en snabb sväng på stan för att försöka hitta presenter till henne. På önskelistan står "en åttaårspresent" och "en rosa tågtomte" och man kan väl säga att det inte blir något av det.
Förra veckan tog jag barnen och slängde dem ombord på bussen till Umeå och sov där i två nätter. Skönt sätt att slå ihjäl tid även om allt insulin samt sensorbyte hamnade på mig de dagarna. På något vis är det enklare när man inte har något val. Vi badade, hängde hos Petters syster och drog med Anneli och tjejerna för att titta på får. När jag cyklade till stranden ringde de från korttidsboendet och sa att mamma fått plats. Än har hettan dock gjort att jag bara orkat hälsa på en gång.
Nästa vecka när Petter går på semester har vi en del inbokade tider (Melker diabetesmöte, Melker frisör, mamma uppföljningsmöte) som jag gärna hade kunnat tänka mig att göra bort den här veckan för att ha något att syssla med. I helgen har vi bjudit hem två små tjejer för att hjälpa oss äta Heddas tårta och på söndag ska vi nog åka till mammas hus och se om vi vill ha något därifrån.
Igår hörde en bekant från Stockholm av sig och vi hängde med henne och hennes tre barn på stan några timmar. Mysigt!
Vi har fått igång AC:n, barnen är fruktansvärt svåra att få isäng på kvällen och jag skulle vilja få till någon slags rörelse. Känner att socialamediesmällen slagit till och att jag avundsjukt glor på semesterbilder från Gotland och tjejkvällar ute och jag vet att detta inte är någon slags sanning över det riktiga livet, men idag har det känts tungt ändå. Bittert liksom att vi alltid är hemma och står i startgroparna för att göra något som aldrig blir av. Hoppas att vår gemensamma semester kommer kännas mer kul.
Nu ska jag ge mig på läggning av Melker rond två. Datorn har hängt sig och det blir ett bildlöst inlägg...