Vardag

Ett litet livstecken

Förra veckan blev en vecka då man kände att man levde. Det var jobb med tillhörande kvällsmöten, indragna raster och oro för matematikbiennalen. Det var en rejäl förkylning och lätt feber (som jag ignorerade för att jag inte hade tid att ha den) och på det smällde min kropp till med mensvärk och något slags massblödande som antagligen drog ur den sista musten ur kroppen. Rektorn slängde ut ett krav på höstens planer så nu gäller det att bestämma sig ty så här kan jag inte ha det längre. Sedan klämde vi in lite trevligheter också då Milla bjöd på middag och Jenny på fika. Lördag morgon var jag så slut att jag rätt upp och ner ställde mig i hallen och grät över all matthet när det förväntades att jag skulle vara pigg och glad inför besöket från Skellefteå som skulle stanna över natten.

Efter en vecka med översocialhet och socialt sällskap ungefär dygnet runt av cirkus 2500 glada matteinspiratörer, 36 glada och högljudda barn och ett gäng vänliga väninnor funderade jag ett ögonblick på att ta in på hotell för att få lite frid i själen. I slutändan valde jag att vara social ändå och det var ju för all del tur för det blev ju riktigt trevligt.

Den här veckan är relativt lugn. Den innehåller inga möten, men däremot en massakertvätt på sju maskiner och en middag med Madde. På jobbet är jag förflyttad till grannavdelningen och det är allmänt stimmigt i min skalle. Så är det lite hemuppgifter från jobbet.

Jag lever i varje fall och jag ser fram emot helgen då jag ska göra...inte ett jävla skit. Det enda jag önskar mig på min fyllårsdag är frukost på sängen och möjligtvis en smaskig middag med lugn och frid. Så vill jag ha sommar och sol och ljusa sommarkvällar, men det är väl för mycket begärt i februari. Om jag inte hade ett så dyrt projekt för mig nu så skulle jag kanske åkt till en ljum sommarkväll någon dag.

Och matematikbiennalen hade jag inte behövt oroa mig för jag hade ett himla flyt. Varför slutar jag inte att oroa mig för allt när det ändå alltid löser sig?

Visa fler inlägg