Vardag

På vift

När jag kom hem efter en helg med båda barnen i Stockholm föreslog Petter att jag kanske skulle åka iväg en sväng någon helg framöver. Bara jag. Så jag bestämde mig för en dejt med förskollärartjejejerna i Umeå som jag inte träffat sedan innan Hedda ens blev till. Så nu sitter jag på bussen till Umeå. Jag valde bussen framför bilen av många olika anledningar, men allra främst för att jag kan läsa bok och slösurfa helt utan dåligt samvete. 

Jag valde den längre bussturen eftersom jag slapp ta mig in till stan och då har jag ju massor av tid att göra ingenting på. Vi har slingrar oss förbi svanar, tranor och en mängd barndomsminnen. Vägar jag åkte dagligen som barn, men som jag inte åkt på många år nu. Varma minnen, kalla minnen. Högt och lågt. 

Vi är halvvägs nu och boken ligger orörd på sätet intill. Jag har stirrat ut i skogen, på de öppna vidderna och på husen. De gamla och de nya. De hela och de nedbrunna. Undrat vilken historia som ligger bakom de riktigt gamla. 

Det känns fint att åka iväg, men jag är inte van att inte vara med familjen. Med allt det sköna med att vara helt ensam kommer ju också ett dåligt samvete och en galen längtan efter ungarna. Nåväl. Ska fortsätta göra ingenting nu.