Oktober
Oktober är här och är väl så som oktober brukar vara. Det sitter lappar om diverse sjukdomar på förskolan, det är varma kläder på morgonen och mindre varma mitt på dagen och mörkt redan efter middagen. Jag väntar på feber och snuviga näsor, men än så länge har sjukdomarna tack och lov hållit sig borta. En tickande sjukdomsbomb är redo att brisera vilken sekund som helst med andra ord. För min del kan det gärna få vänta någon vecka och jag är tacksam för varje frisk dag som passerar.
På skolan ligger jag i fas med uppgifter, men inlärningen står still. Det går in ena vägen och ut alla andra vägar. Bockar av uppgifter, men hinner inte med att lära in ordentligt. Nästa vecka väntar en dugga och ett praktiskt prov i efterdyningarna efter en mastodontuppgift och veckan därpå kommer det en tenta. Det är spretigt när det är olika saker som ska pluggas så det ska bli skönt när nästa vecka är gjord då hjärnan kan fokusera på en enda kurs. Det känns så orimligt att jag pluggar så intensivt om vardagarna, men att det går så sakta med allt jag vill hinna.
Idag var vi på diabetesträff på lasarettet igen. Vi går på en sådan träff var tredje månad och även denna gång fick vi höra att han ligger så väldigt fint till då han fortfarande har så mycket egenproduktion som hjälper till. Fint så länge. En tröst bland alla toppar och dalar. Försökte mig på ett engagemang med att beställa lite hjälpmedel, men fick ingen respons från Petter om jag missat något vi behöver så jag gav upp och satte mig här istället. Jag har hittat en app som faktiskt är sinnessjukt bra för diabeteskontroll så att jag kan ha aktuellt blodsockervärde både på klockan och låsskärmen, vilket underlättar en hel del.
Hedda går fortfarande dans på torsdagar och tycker att det är toppen. Det hon inte tycker är toppen är att somna om kvällen och läggningarna är oändliga.
I fredags sov Hedda hos sin farmor. Vi tänkte att vi skulle avnjuta en lugn kväll utan oändliga läggningar. Vi satte på en lättsam film och bäddade ner oss i soffan. Då utbröt kaos. Två kompisar till Melker kom förbi och det brukar vara rätt lugnt och sansat, men nu var det livat. En golvlist, ett cognacsglas och en muminmugg senare tackade killarna raskt för sig och sprang hem medan vi plockade glas, porslin, torkade läsk och undrade om vi har någon slags förbannelse på oss som säger att det aldrig får vara lugnt och skönt. Fast vi har ju visserligen haft det lugnt och skönt med sjukdomar så vi ska ej vara bittra.
Nämen alltså vad bitter allt lät. Livet är faktiskt inte så tokigt, men det som sticker av från vardagen som man kommer ihåg är ju ofta det bittra. Det rullar på i ganska maklig takt för tillfället. Bara att hänga på och mysa av hösten. Altanen är nästan färdig så det ska bli riktigt mysigt att flytta ut dit till våren efter två somrar utan och jag hoppas det blir klart innan snön kommer. Nu ska jag starta lite kvällsbestyr och köra lite snabbplugg.
