42!
Igår fyllde jag 42 år. I varje fall om man tittar på Skatteverket och på mitt körkort. Om man frågar kroppen svarar den att den blivit 60, men hjärnan är kvar på 32. Tid. Så märkligt ändå. Jag har så svårt att greppa att alla dessa år har gått på riktigt.
Igår var en ganska vanlig dag. Min hjärna har duttat med plugget lite hit och dit och jag bestämde mig för att dra i handbromsen. Så jag pluggade på i lugn takt, förberedda föreläsning och läste lite bok. Blandade inte in labbar i det hela. När jag pluggat ett tag bestämde jag mig för att slänga iväg lite mail om examensarbeten för det börjar verkligen bli en massiv stress nu. När jag skickat en ansökning dog mitt Wi-Fi. Jag gick på föreläsning, hämtade barnen och tog en promenad med dem in till stan i minus sjutton grader för att äta på Pinchos. Lite serie på kvällen och extra insulin på natten för att ta ner Pinchosupplevelsen i Melkers blodomlopp.
Idag gick jag till skolan och labbade. När jag kom hem var Wi-Fi dött igen. Bara på min dator. Bara på hemmets Wi-Fi. Inget fungerade. Jag startade om nätverkskort och försökta förnya DHCP:n, men inget fungerade. Den blivande nätverksteknikern som inte kan få igång Wi-Fi på sin egen laptop. Till slut drog jag ut sladden till en av våra tre accesspunkter i mesh-systemet och då kickade det igång.
Hedda började om dansen idag och är glad som en lärka. Melker har fått en ny klasskompis som kom på ett första besök efter middagen så han var också nöjd. Heddas kompis Charlie kom på blixtvisit före middagen och körde lite bilbana. Fullt ös.
I morgon blir det hemmaplugg. Skriva rapport. Söka examensarbete. Göra lab. Läsa bok. Målet är en pluggfri helg. I morgon är det även deadline för lärarna att rätta de tentor vi skrev för tre veckor sedan så håll tummarna för betygregn med goda besked i morgon. Vi vet dock att det finns de som inte tar sådant där med deadlines på fullt allvar så vi får väl se. Hoppas kan man alltid.
