Gräsklipp
Vår gräsmatta är i vanlig ordning stans mest vildvuxna och jag hade bestämt mig för att det inte var mitt ansvar. När jag har försökt tidigare har jag bara morrat över att jag behöver vända gräsklipparen på sidan och krafsa bort allt gräs medan Hedda stått och vrålat att jag ska komma. Bara stress.
I morse satt båda två med varsin skärm och jag tänkte att jag väl lika bra kunde göra en insats. Jag hann nästan klart innan Hedda vrålade och trots att det är så jäkla tråkigt är det en skön känsla som infinner sig när det är klart.
Gräsklipp är en sådan där aktivitet som jag ägnade mig åt ibland hemma som barn med resultatet att någon stod och berättade hur konstigt jag klipper och hur fult resultatet blir vilket lett till att jag drar mig för det av rädsla att någon ska påpeka detta. Grannen var ute och jag tänkte bara att du ska väl skita i hur jag klipper min gräsmatta och det är nog antagligen just det han gör. Han bryr sig antagligen inte ett skit. Mattan blev klippt och jag passade på att kratta så gott det gick med låglarm (sprang och gav kolhydrater och kontrollerade) och skrikande barn. Nu ska Petter få äran att trimma bort skogen (gräset är seriöst en meter högt runt grannens rabatt/vår kompost) som jag inte kunde ta med klipparen.
Svärmor erbjöd sig att byta sin lugna hund mot mitt mindre lugna barn och jag tog tag i en del frågor jag har till CSN och försäkringskassan som jag skjutit framför mig. Jag skickade ett sms till en av Heddas kompisars föräldrar som väntar tvillingar och meddelade att jag tänker på dem varje gång jag svär över att sommaren är så kall då jag tänker mig att hon nog avnjuter sommaren i det skick det är just nu mer än en het sommar. Alltid fint att veta att någon kan njuta på något sätt. Jag är visserligen inget fan av hetta, men lite luftvarmt skulle inte sitta fel.
Igår cyklade jag och Hedda till mamma på sjukhuset. Så enkelt det är när hon är i stan. Snart är Petter hemma. Helg hörni! Ogräs, betala mammas räkningar och hänga med familjen är planen.