Flashback till bebistiden
Jag sitter i halvmörkret invid min lille sons säng för att han gärna vill att det ska vara så när jag lägger honom. Jag lägger huvudet mot spjälsängskanten för att vila mina trötta ögon och för att kunna betrakta honom medan hans tunga ögonlock sakta ger efter för sömnen.
Där och då kommer en flashback från förra sommaren. Han är några månader gammal och vi sover inte speciellt bra vare sig på natten eller dagen. Barnet skriker eller gnäller största delen av all vaken tid och min rygg värker av allt bärande. Den dagen skriker han oavbrutet och jag är nästan säker på att min rygg gått av på minst tre ställen. Jag lägger honom i sängen för jag kan inte bära en sekund till, men jag kan inte lämna honom där ensam heller. Jag lutar pannan mot spjälsängskanten och gråter så att tårarna skvätter ner på golvet och studsar upp på fötter och smalben. Vi gråter ikapp och vi gör båda så gott vi kan för att överleva den nya tiden i den nya världen som ny familj.
Finare tider hade vi att vänta, tänk om vi vetat det säkert då. Kanske hade det känts en aning enklare.