Ingen hosta, ont i knät
Efter läkarbesöket fick jag astmamedicin som snabbt tog kål på hostan. Jag hostar till ibland, men rosslet försvann på en gång. Efter läkarbesöket fick jag otroligt ont i bihålorna och det där nasala jag haft i flera veckor hänger fortfarande kvar, men även det har nästintill försvunnit under veckan med hjälp av kortisonspray.
Så vad gör man när man äntligen känner sig frisk efter många månaders krasslighet? Man tar cykeln på väg till jobbet i vanlig ordning, på alla hjärtans dag och så flyger man med den och skadar knät. Hostfri, onasal, men halt! Jag vurpade och la mig sedan skönt tillrätta på bron medan bilarna med dess omtänksamma förare rullade ner rutorna och frågade hur det gick. Jag skrek inombords och funderade på att gråta en skvätt, men valde att ringa jobbet och meddela att jag blev sen istället. Jag låg där några minuter, steg upp, gick en bit och cyklade till jobbet. Blodig och halt jobbade jag i vanlig ordning, men när jag skulle cykla och hämta barnen tog det stopp. Knät ville inte alls cykla. Jag panikringde svärmor och Petter och båda kastade allt åt sidan och gjorde sitt bästa för att hämta barnen innan fritids och förskola stängde.
Dagen efter tog jag apostlahästarna in till stan och bussen till jobbet. Vid mellis ringde de från Heddas förskola och meddelade att hon kräktes. Upp med telefon och panikringa taxi mitt i melliskaos och i personalbristkaos och dra.
I torsdags ringde läkaren upp mig angående hostan och jag frågade i förbifarten om jag borde avvakta med knät eller kolla upp det och jag fick en läkartid fredag morgon. Läkaren tyckte att det såg bra ut, men ville för säkerhets skull att jag skulle röntgas för att undvika skelettskada. Efter att aldrig ha satt min fot på röntgenavdelningen annat än för någon mammografi har jag nu röntgats två gånger på kort tid. Allt väl med knät, men fortsatt ont.
Jag har ju fyllt 40 också! På morgonen hade jag så ont i bihålorna att jag låg och grät i soffan tills Petter var gullig och fixade nässpray till mig. På eftermiddagen kändes det bättre och jag firades i lugn och ro av familjen. Familjen jag bor med alltså, jag hade inte bjudit hem någon för fika och mamma har då inte ringt och grattat mig än. Svärmor kikade förbi med present, men i övrigt var det lugnt och skönt.
Melker är på kalas hos en tjej i klassen och de andra stökar på i Petters mancave. Jag renbäddar sängar och är helt medveten om att någon antagligen kommer att kräkas nu när jag äntligen tagit tag i det. Idag känner jag mig äntligen ganska pigg igen. Hedda mår bra och halva Vabruari har passerat. Ganska gött ändå. Nu vill Hedda skriva på datorn så dags att avsluta.
