Mindre snuva, mer snö
Hemmadag nummer fem har anlänt. Snuvan och kraxet är kvar, men är ändå mycket bättre. Igår var jag helt slut igen och vi ägnade stor tid vid TV:n medan vi såg snön virvla omkring utomhus. Idag vaknade vi upp till en vägg av snö och det får väl bli ett litet försiktigt projekt att få bort lite snö från vår lilla gård så att lasset som ska komma senare idag också ryms. Jag vet inte om förkylning och fogar tillåter detta, men vi får väl ta det som det kommer. Det svåra är att hitta någonstans att lägga snön.
Jag var nyfiken på att se om jag fick några reaktioner på presenten jag fick häromdan (bok om gravidyoga) alternativt frasen "när familjen växer, krymper huset". Elin är skarpsynt och upptäckte i varje fall den underliga presenten.
Här sitter jag med min andra förkylning på två månader. Jag som nästan aldrig är sjuk och jag väljer att tänka att det är graviditetens fel. Jag är gravid i vecka 16 och eftersom vi inte har träffat folk det senaste året har det blivit liksom bara blivit så att vi glidit genom graviditeten och inte berättat om den för speciellt många. Vi valde att inte berätta för Melker förrän vi visste säkert att allt var bra där inne och eftersom Melker alltid är med oss ville vi aldrig berätta för folk som vi träffade. Vi firade jul hos min mamma i vecka 12, men sa inget förrän vecka 14 och de misstänkte visst absolut ingenting.
För två veckor sedan åkte jag till Umeå för ett KUBtest. Petter ville gärna veta om eventuella kromosomfel, det ville inte jag, men nyfikenheten på om allt såg fint ut (så orolig över att det inte fanns liv där inne) var så stor att jag ändå valde att göra det. Allt såg fint ut och vi kunde berätta för storebror dagen efter. Storebror blev sjukt besviken över att ultraljudsbilden inte föreställde en motorcykel och gick iväg för att skärma av sig själv med en penna och ett papper. Han blev inte glad över vår överraskning förrän jag berättade att han skulle få vara mycket mindre tid på förskolan när bebisen kom. Han är väldigt bestämd över att det är en lillasyster som ligger där inne och han har haft namnförslag såsom Pikachu, Pojke, Handtag, Moa och Tilly. Moa är hans kusin och Tilly är en ny lillkompis på förskolan. Bland annat, vi har även en Tilly i grannskapet och det känns redan "taget" precis som prick alla andra namn eftersom jag jobbar på förskola. Om det nu skulle bli en pojke röstar han på namnet Spiderman på motorcykel.
Hur som helst. Jag mår bra. Jag klarar inte av att äta chips eller soppa. Kokosmjölk har också varit jobbigt, men det har blivit bättre. Den enda gången jag visar tendenser till att kräkas är när jag borstar tänderna (eller när jag tog Covidtestet). Jag får ont i fogarna om jag jobbar hårt t.ex. skottar snö, annars går det bra. Som om jag inte är trött normalt så har jag blivit ännu tröttare. De senaste två veckorna har varit bättre, men före jul var jag som en vandrande sten.
Nu ska jag krypa ner i soffan med Melker.
