Vårkänslor och andra känslor
Förra helgen såg jag både svanar och tussilago och i samma takt som isen smälter tinar jag upp inifrån och ut. Jag älskar när våren kastar sig fram och skapar en härlig oreda av gammalt och nytt. Förmultna löv blandas med gula vårknoppar och kala grenar får liv igen. Is smälter, vatten forsar och solen bländar trötta vinterögon.
I de lyckliga känslorna trängs i år även andra känslor. Ovisshet är en sådan där känsla som jag inte är överdrivet förtjust i. Det passar inte som ett smäck som Melker troligtvis hade valt att säga eftersom allt i hans liv för tillfället "passar som ett smäck". Ovisshet känns som en ganska vardaglig sak just nu. Hur morgondagen ser ut vet just ingen.
Förra sommaren fick jag en känsla som jag burit med mig på olika sätt sedan dess. I dessa tider gnager det lite extra. Även om jag inte känner mig orolig för Corona så finns det någon överhängande känsla som på något konstigt vänster tar fäste i samband med detta. När sommaren tog slut förra året var jag så outgrundligt ledsen. Den var ju så bra och helt plötsligt tog den slut och höstens alldeles nya utmaningar (nya kollegor bland annat) stod för dörren. Det är så jag tolkade det då, så jag tolkar det nu. Samtidigt så ville huvudet frambringa meningen "sista sommaren som..."
Som vadå? Det har fastnat där inne. Som jag lever? Som är som den brukar? Som vadå?
Sedan kom nyårsafton och jag som brukar vara så himla peppad på nytt år och nya möjligheter var bara tom. I år gled jag över till andra sidan av årsskiftet och försökte hålla mig kvar på andra sidan så länge det gick. Även då blev jag förbryllad. Var det verkligen sista sommaren som...? Jag tänker att den tanken bara etsat sig fast sedan sommaren. Mina hjärna är ju rätt envis. Den är en ältare av allra högsta grad.
Sedan kom Corona som en stor våg av ovisshet och den där tanken växte. Tänk om det inte är mig det handlar om, tänk om det är mina grabbar som...någon nära vän som...eller tillochmed många som jag bryr mig om som...? Som vadå?
Så. Den där märkliga känslan, varför är den envis och sitter kvar? Jag känner mig ju egentligen inte orolig.
Vår resa blev inställd. Det är inte det värsta med allt som händer i världen. Det är en ynka småsak bara, fast det är ju väldigt tråkigt ändå.
Men vet ni vad? Det är vår och snart kommer påsken. Påsken är go och grann tycker jag.
