Vardag

En eländig känsla

Förra veckan vabbade jag ett ganska lagomt sjukt barn och kände mig pigg som en lärka när jag återgick till jobbet. En halv dag var jag den där dunderpedagogen som jag vet att jag är och som jag tappat bort i farten. Efter lunch var jag besatt av Häxan surtant igen. 

Den här veckan har jag inte vabbat något barn och jag har lagt mig samtidigt som barnet varje kväll utom denna. Jag undrar om det ens finns något slut på denna oändligt långa jobbvecka och jag firade arbetsdagens slut med att sätta mig längst ner i den orangeröda trappan och imitera lille skutt i tårar. Så ofantligt trött. 

Vi har alla goda förutsättningar att lyckas, men det misslyckas gång på gång och jag tar på mig allt. I själen. Jag väjer alltid, delegerar aldrig. Det får det bli slut på! Jag vet att denna ilska, denna trötthet bara är en känsla jag har, som ett grått moln som passerar, men det är ju inte mindre verkligt just nu för det. 

Nu ska jag sova. Jag kommer behöva det. Och väckaren står på fyranånting. 


Visa fler inlägg