Den senaste månaden
Nu när jag loggar in ser jag att det på dagen är en månad sedan jag skrev sist. Hur har september varit?
Jobbet har sugit musten och lusten ur mig. Först och främst jobbar jag heltid för första gången på ett bra tag och har haft det lite trögt med sömnen samtidigt som jag hade två förkylningar på varandra. Så är det barngruppen som är mindre än någonsin, men samtidigt större tidsmässigt, vilket innebär att våra scheman inte räcker till. Då fick vi denna vecka en ny kollega för att faktiskt gå runt och det är toppen, men för mig som är så självkritisk har det varit svårt med allt som jag bedömt att mina tre nya kollegor ansett att vi saknat. Samtidigt som en ny läroplan tydligt pekar på mitt ansvar som förskollärare för att undervisning, omsorg och lärande blir av. Känslan av misslyckande har varit så övermäktig. Den senaste veckan har vi haft det lugnt och jag har hunnit varva ner en aning och komma ikapp.
Vi har varit på ett slags krismöte på Melkers förskola också. Medan jag sliter med andra barn lämnar jag bort mitt eget barn till en plats där han inte vill äta, leka och prata. Den här veckan har det varit bättre och han ville överhuvudtaget inte ens ha helg. Detta i kombination till allt vi varit med om under hans närvaro med oss har fått mig att läsa en bok om högkänslighet och detta har ju dessutom gjort att jag har lärt mig en hel del om mig själv. Både saker som fått mig att ifrågasätta min egen envishet över livsval och saker som gjort att jag känner en större trygghet över saker och ting.
Igår var vi på restaurang med Melker och jag slogs av hur bra livet är med en treåring. Om man bortser från förskolestök och ett och annat utbrott så är livet med den här gossen väldans gött! Han berättar så roliga saker, har fiffiga idéer, sover hyfsat gott, är en fin och omtänksam person och skrattar
Nu ska jag gå ner till familjen. I normala fall är det jag som ger upp först och går ner med Melker, men i morse fick jag ligga kvar (och blogga).
