Härliga tider...och stressiga
För ett år sedan slet jag mitt hår, gnuggade mina tårfyllda ögon och gruvade mig inför nätterna. Hela livet var ett tungt ok att bära. Tänk om jag vetat hur det skulle kunna bli ett år senare.
Ikväll var Petter på relax med polarna och jag var hemma med Melker. Jag stekte blodpudding medan barnet rusade runt på golvet nedanför mig. Han satt inte som ett skrikande plåster på min höft och han stod heller inte skrikande nedanför mina fötter. När olivburken kom fram dansade han någon slags glädjedans och fick sätta sig vid bordet. Där satt han och mumsade oliver för glatta livet. Sedan åt han sin mat med sin lilla gaffel tills vi båda var mätta.
Därefter lade vi oss i soffan och tittade i en bok tills jag fick för mig att vi skulle gå ut. Killen springer till ytterkläderna och vill ut på enaste gången. När vi kommit in vill han äta banan och äter två stycken. När jag säger att vi ska borsta tänder och sedan sova i sängen springer han till toan och klättrar upp på sin lilla pall och gapar. Därefter lägger jag honom i sängen och det blir knäpptyst i huset.
Så. Inget vrål. Inget evighetsvaggande i famn. Inga tårar hos någon. Bara glädje och mys. Vi har hamnat på vår plats i livet nu, jag och grabben.
Han kanske vaknar någon gång på natten och vill ha hjälp att hitta nappen, men han sover när vi kliver upp och vaknar nöjd på morgonen. Han är gnällig ibland som vilken unge som helst, men han är inte grundsur hela tiden. Han är grundglad.
Igår började han skolas in på förskola. Än så länge är Petter med honom på förskolan, men han är nöjd och vågar gå på egna äventyr. Vi håller tummarna för fortsatt bra förskoletid.
Jobbet är ett äventyr i sig. Det är så himla intensivt. När jag klev ut från jobbet idag kunde jag inte endas normalt och fick ta några djupa andetag för att få in luft i lungorna. En vecka med heltidsjobb, sedan jobbar jag bara halvtid. Lever livet med sonen och tar igen förlorad kvalitetstid.