Men buhu
På vägen hem från jobb och gym kom alla de där negativa tankarna ikapp och jag funderade på vad jag egentligen sysslar med. Vad jag egentligen vill göra istället och hur svag jag är när det gäller träning. Tankarna flög iväg och infekterade hjärnan tills jag helt plötsligt flög av cykeln och låg käpprätt nere på asfaltgatan. Som ett rop från ovan som skrek SKÄRPNING KVINNA!
Först tyckte jag så oerhört synd om mig själv för ont gjorde det ju som bara den. Jag motstod reflexen att gråta som ett litet barn mitt på bara gatan när Petter mötte upp utanför dörren hem. Sedan insåg jag att både regnbrallor, craftbrallor och det dyrbara skinnet på knäna hade hållit. Regnet hade jagats bort av solen och ontet hade gått över. Det var la inget att lipa för. Upp och stå. Imorgon är det fredag och än finns tid för ouppnådda mål att bli nådda.